En lång väg

För länge sedan var jag sjuk, väldigt sjuk.
Jag var 22 år, skulle just börja plugga, hade världens bästa pojkvän och allt var toppen. Började allt oftare ha ont i magen, ett ständigt tryck som bara blev värre och värre. De läkare som jag träffade hade olika teorier om muskelinflammationer mm, provade en hel rad olika läkemedel som inte hjälpte alls. Blev sjukskriven, var ständigt ledsen och orolig, sov inte, åt inte och fick mer och mer ont. När jag hade varit hemma i över ett halvår och var i så dåligt skick och hade gett upp hoppet om att få mitt liv tillbaka så hade jag turen att träffa en underbar läkare som genast tog tag i mitt fall. Allt gick väldigt snabbt med skiktröntgen och titthålsoperation, där hittades en cysta som satt väldigt illa till och klämde några nervtrådar som var helt söndertrasade. Efter två operationer var cystan borta och nervtrådarna kapade och jag kunde börja leva igen. Min kropp var dock i ett så dåligt skick att det tog mig lång tid att komma tillbaka, totalt var jag sjukskriven i 2,5 år.
Jag önskar ingen att vara med om något liknande, det var en fruktansvärd tid, speciellt att inte veta vad som var fel och känslan av att ingen riktigt förstår eller tror på att man har så ont.
Trots allt det hemska fick jag med mig några bra saker efter detta, jag har lärt mig så otroligt mycket om min kropp och om hur psyke och fysik hör ihop och påverkar varandra, min syster var en av de som ställde upp för mig och vi fick en jättefin kontakt (innan träffades vi knappt alls), jag har oxå fått andra värderingar om vad som är viktigt i livet och lärt mig att inte orora mig för småsaker.

Nu sitter jag här med min urinvägsinfektion som antagligen går över efter ett par dagar, kan dock inte låta bli att känna oro, det gör jag alltid när jag får ont i magen. Då kommer minnena tillbaka, och paniken, låt mig aldrig uppleva något liknande igen.


Kommentarer
Postat av: Blingbling

Jag känner igen den där känslan. Jag lever med den minut för minut. Måtte inte de sjuka cellarna komma tillbaka. Jag ska till Karolinska och ta en massa prover snart. Vill inte blogga om det och skapa oro. Men klart som fan man e orolig =/

2007-09-13 @ 21:16:18
URL: http://blingbling.webblogg.se/
Postat av: Therrorese

Å här har ni en till som känner igen sig. Just det där att man inte vet vad det är och vad man ska göra åt det och om det ska bli bra....Att psyke och fysik hänger ihop tvivlar jag inte längre på. Med smärtan kommer mina dåliga dagar...

2007-09-13 @ 22:02:18
URL: http://therrorese.blogg.se
Postat av: Hanna

Den där oron är inte rolig. Jag inser allt som oftast, vid småsjukdomar, att man ska vara glad så länge man är frisk. För det är så jäkla trist att vara sjuk, känna sig hängig och matt, särskilt om man inte vet varför eller när det ska gå över.

2007-09-13 @ 22:06:46
URL: http://hannasplats.blogg.se
Postat av: Fia

Usch, va jobbigt!Jag har ständiga problem med magen jag me, men ingen läkare tar mig på allvar, så nu vågar jag inte gå dit mer. Men mitt problem är mer magkatarr samt irriterad tjocktarm:( JObbigt med oro iaf!Kram

2007-09-15 @ 11:58:59
URL: http://fiasdiary.blogg.se
Postat av: E

Jag känner igen mig. Fast på mig sätt.

2007-09-16 @ 16:41:35
URL: http://drogen.blogg.se
Postat av: avgrundsdjup

Sitter också hemma med en urinvägsinfektion - blä! Sagt i förbigående. Det jag egentligen ville få sagt är att jag tror att du har en poäng här, att man får perspektiv på livet när man möter svårigheter. Naturligtvis vill man inte önska någon något ont för att den ska utvecklas, men om man halkar genom livet på en räkmacka blir man sällan lika snabbt reflekterad som när man tvingas omvärdera livet. Skönt att du fann en läkare som trodde på dig.

2007-09-20 @ 10:05:33
URL: http://avgrundsdjup.wordpress.com/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0