B is back in town!
Bremen är en ganska liten stad men vi lyckades shoppa endel i alla fall...
Vi bokade ett billigt hotell som visade sig vara superfint med god frukost och sköna sängar, och så har jag vaknat på morgnarna av gurglande och da da och det första jag sett när jag öppnat ögonen är världens finaste tandlösa lilla leende.
Ett spännande möte
I lördags kväll var jag bjuden på middag hos Han som jag tycker om, då fick jag träffa hans barn. Buspojken är fem år och var till en början väldigt blyg men det gick över efter ett tag. Hästtjejen är tio och störtskön, vi spelade kort och hade jättetrevligt. Hon sa senare till sin pappa att det var kul att jag hade hälsat på!
Nu har jag semester i en vecka, så skönt!
Har du problem eller?
There are no problems, only solutions.
En ny stad
Nu jobbar jag hela helgen men sen har jag en veckas semester, då ska jag åka till Bremen med mina tjejer. Vet inte så mycket om den staden men hoppas det finns bra shopping och mysiga restauranger, alltid kul att upptäcka en ny stad.
Magen är bättre, men inte helt bra, hoppas det är borta till tisdag då vi åker.
Jag tror att jag sakta börjar se en kontur
Jag har fått en glad nyhet. En av mina bästa vänner som flyttade till en annan stad för några år sen ska flytta tillbaka, dessutom har hon hittat en lägenhet i mina kvarter, yes!
Inte alls roligt
Inget krångel
Mitt magont verkar inte vilja ge med sig, ska ge det idag oxå sen ringer jag vc igen. Orkar inte med en massa krångel, vill att det bara ska försvinna. Nu!
Äntligen fredag
Om några timmar ska jag åka till han som jag tycker om, han ska bjuda mig på middag och pyssla om mig, mmm.
Jag hoppas på att kunna presentera honom för några vänner i helgen, jag vill att alla ska se hur bra han är!
En lång väg
För länge sedan var jag sjuk, väldigt sjuk.
Jag var 22 år, skulle just börja plugga, hade världens bästa pojkvän och allt var toppen. Började allt oftare ha ont i magen, ett ständigt tryck som bara blev värre och värre. De läkare som jag träffade hade olika teorier om muskelinflammationer mm, provade en hel rad olika läkemedel som inte hjälpte alls. Blev sjukskriven, var ständigt ledsen och orolig, sov inte, åt inte och fick mer och mer ont. När jag hade varit hemma i över ett halvår och var i så dåligt skick och hade gett upp hoppet om att få mitt liv tillbaka så hade jag turen att träffa en underbar läkare som genast tog tag i mitt fall. Allt gick väldigt snabbt med skiktröntgen och titthålsoperation, där hittades en cysta som satt väldigt illa till och klämde några nervtrådar som var helt söndertrasade. Efter två operationer var cystan borta och nervtrådarna kapade och jag kunde börja leva igen. Min kropp var dock i ett så dåligt skick att det tog mig lång tid att komma tillbaka, totalt var jag sjukskriven i 2,5 år.
Jag önskar ingen att vara med om något liknande, det var en fruktansvärd tid, speciellt att inte veta vad som var fel och känslan av att ingen riktigt förstår eller tror på att man har så ont.
Trots allt det hemska fick jag med mig några bra saker efter detta, jag har lärt mig så otroligt mycket om min kropp och om hur psyke och fysik hör ihop och påverkar varandra, min syster var en av de som ställde upp för mig och vi fick en jättefin kontakt (innan träffades vi knappt alls), jag har oxå fått andra värderingar om vad som är viktigt i livet och lärt mig att inte orora mig för småsaker.
Nu sitter jag här med min urinvägsinfektion som antagligen går över efter ett par dagar, kan dock inte låta bli att känna oro, det gör jag alltid när jag får ont i magen. Då kommer minnena tillbaka, och paniken, låt mig aldrig uppleva något liknande igen.
Aj!
Stå upp!
Som jag ser det är det här vi har vår chans att påverka och att göra oss hörda. Hur kan man gå omkring och gnälla på saker om man inte ens gör ett försök att göra det bättre, om chefen får veta att flera tycker att något är dåligt är ju chansen betydligt större att det sker en förändring än om hon tror att det bara är en persons åsikt.
Konflikträdsla kallas det, och det gör mig upprörd. Stå för vad du tycker och kämpa för det du tror på. Kom igen people!
Är det inte fredag snart?
Tro, hopp och kärlek
Det sägs att långt där nere i djupet
På botten av den sjön
Finns en silverskatt som glimmar
Och den är din i natt, så slumra in och dröm
Fem fingrar ska skydda dig
Ett är månen
Ett är solen
Ett är Polstjärnan bakom molnen
Ett är hopp och ett är tro
Handens fem fingrar
Vaggar dig till ro
En bra början
Veckan som gått har varit helt suverän, jag har spenderat nästan varje kväll med någon som jag börjar tycka om på det där speciella sättet. Vi har skrattat, pratat, myst och bara njutit av varandras sällskap, det här känns riktigt bra!
Idag har jag spelat badminton med Kitty och C, det var ett tag sedan jag gjorde det sist, så vi får se hur mycket träningsvärk jag har i armen i morgon... Kul var det i alla fall, och nu känner jag mig riktigt pigg, bra att börja dagen med lite motion.
Den där blicken som får mig ur balans
Ingen bloggskiva för B
Ska ta mig en middagslur nu, har inte sovit så mycket de senaste dygnen....
Jag vill dansa!
En vinnare?
Den här killen är dessutom något äldre än mig, en si sådär 10 år, är åldern ett problem? Nej det tror jag inte att det är, om man inte gör det till ett problem.
